Aftonbladet – 29 november 1871, sida 3

Jag kom. Den bleka qvinnan och den store gossen betraktade mig skarpt. Han kan kanske sitta vid spiseln och äta, menade qvinnan. Han är så trasig och ser ut så, att ingen kan sitta bredvid honom, bifogade den store gossen och såg förakligt på mig. Tyst, röt min beskyddare — jag kände i detta ögonblick instinktmessigt att jag kunde kalla honom så — pojken skall sitta vid bordet. Och han svängde om en stol, så att den kom att stå bredvid hans och pekade åt mig att sätta mig der, hvarefter han sjelf Jade mat på en tallrik och gaf mig. sOch hör nu på, alla, hvad jag sägern, återtog han oeh blickade strängt omkring sig. Jag har tagit pojken i mitt skydd, inte af barmhertigbet, derföre att han är en trasig, uthuograd tiggarunge, utan derföre att Erik Månsson iote låter någon af sina slägtingar komma under fattigvården. Och att jag tagit honom i mitt stydd är detsamma som att ingen understår sig att förtrycka honom eller skälla honom för trasig. I morgon vill jag att det lagas andra kläder i ordning åt honom, och han skall sofva i den blå soffan, sitta der jag sätter honom och göra hvad jag befaller honom, cch den som kommer inom mina dörrar och med orätt säger ett ondt ord till honom, den skall djefvulen taga. Och härmed slog Erik Månsson sin väldiga knytnäfve i bordet såsom ville han härmed besegla min säkerhet och oantastlighet under hans hägn. FJERDE KAPITLET. Erik Månsson var icke blott herrskare i sitt hus, han hade också sina egna gärden, ängar och skogsmarker att regera öfver. Han befallde icke endast öfver sin hustru, Kata