Aftonbladet – 29 november 1871, sida 2

dagsarbete borta, låste vår dörr och gömde nyckeln, när de begåfvo sig af på morgonen. detta skedde egentligen icke för att förtaga mig en möjlig benägenhet för ombytlighet, utan helt enkelt derföre att min mor var alldeles ofantligt rädd för, att vi skulle blifva bestulna. En och annan skall kanske, i betraktande af vårt anspråkslösa bohag finna detta litet underligt; men saken var den, att vi hade en gång haft en kaffekokare, zom kommit bort, och sedan den förlusten hände, så förklarade min mor, att hon aldrig skulle kunna hafva en lugn stund borta, om icke nyckeln vore ur dörren. Och pojkbytingens, undrade min far. Den dör väl inte, om han inte får ränna i dörrn jemnt., tyckte min mor. Och på det sättet kom jag att för det mesta vistas ute i verlden. Om sommaren satt jag vanligen bredvid vår rännsten och utvecklade min skarpsinnighet genom flitiga försök att peta upp den smula stenläggning, som fanns i den. Man har sedermera bohsgat förklara dessa försök såsom slående bevis på, för det första: arfsyndens bedröfliga tillvaro i ett litet menniskobarn, yppande sig genom lusten att förstöra, och för det andra: Nihilismens sorgliga jäsande i tidsandan. Att jag satt såsom representant för dessa båda stora, förderfliga saker hade jag emellertid ingen aning om, och om jag icke blifvit öfverbevisad medelst den mest djupsinniga bevisning om, att det måste så hafva varit, skulle jag än i dag trott, att jag petade i stenläggningen blott och bart af ett oafvisligt begär att hafva någonting att göra. Mitt lefnadssätt under den kallare ärstiden, bar icke så tydliga spår till djupt inneboende förderf, utan utvisade egentligen blott min stora afsmak för att frysa ibjäl. Jag höll