Aftonbladet – 29 november 1871, sida 2

Hon såg alltid allvarsam ut, men ännu mer än a pars, när hon stod vid spiseln, ömsom betraktande min far, grytan och mig, liksom för att tillse, att vi alla voro i det skick vi ekulle vara. Allt emellanåt lutade hon sig också ned för att blåsa på elden, och som hennes figur var mycket ång och mager och spiseln mycket låg, och hennes kpän lika raka som hennes rygg, så fick hennes kropp härvid en fason, som man allra bäst kan föreställa sig, om man tänker på en fällknif, som håller på att slås ihop. Hon var också alltid mycket tyst, och som min far just icke heller sade någonting och jag alltid molteg i min vrå, utom när jag någon gång var tvungen att svara på någonting, så var det på det hela taget icke hvad man kallar lifligt hos oss. Allting gick sin gifna gång, Den ena aftonen var alldeles lik den andra, Vi voro alla tre alltid få våra samma platser, elden gnisslade alltid på samma sätt emellan vedpinnarne, maten hälldes upp på samma fat, och när jag såg eldsn taga af och kolen börja svartna, så kröp jag ned i min låda för att påföljande morgon vakna till en aildeles likadan dag som den jag lemnat. Jag egda ingenting, som intresserade mig. Min förnämsta tanke rörde sig omkring mat, och den enda slags kärlek, som fanns hos mig, aftecknade sig i mitt ansigtsuttryck, när jag varseblef en brödbod eller ett bakelsestånd. Hvad lekssker ville säga visste jag icke, och af förlustelser eller. högtidligheter kan jag icke minnas att jag var med på mer än en enda, och det var när jag fick följa med far och mor till galgbacken för att se å huroa vår slägting, Barkpelle, blef afrättad. enna tilldragelse, som jag alltså kan kalla för den enda intrassanta, som jag var med om i min barndom, ristade sig också djupt