Aftonbladet – 29 november 1871, sida 1

GI VAU RA VILLIOLMYV (ol IV MVUDUVITULIVUUtTIYV Ill UL ett betryggadt rättstillstånd, måste det vara af intresse för oss att något ge akt på de uttalanden, som förekomma inom den finska pressen med afseende på den snart sammanträdande landtdagen. Vi meddela derföre en i Helsingfors Dagblad förekommande artikel om vigten och nödvändigheten deraf, att landtdagen inkallades oftare än hvart femte år: Fem är äro en kort tidrymd i ett folks lif, äfven femtio år äro det. Men ingen lärer väl dock vilja medgifva, att det är likgiltigt om en större elier mindre tidrymd förflyter, innan en nyttig erkänd lagförbättring blifver genomförd, ett allmänt kändt behof afhulpet. Inför historien, som mäter sekler, kan det visst synas som om ucst varit af jemförelsevis ringa betydelse, att dyrka ätgärder fått vänta ett eller pär årtiondert mera eller mindre; men det är en klen trögt för dem, hvilka med sitt varmaste intresse lefva i sin tid, att se denna försvinna, utan att i handling kunna uppvisa frokter af de idber, hvilka hos dem arbetat sig fram. Menniskans lif är kort, och det är naturligt att hon gerna önskar sig under sin lifstid få vara med om så många stadier af foaterlandets utveckling som möjligt. Att hon derföre känner sig otillfredsstäld, om de tillfällen, då den medborgerliga verksamheten får rådraom att gifva gig ett uttryck genom sina legala organter, äro mera tunnsådda än hon anser för landet nyttigt, bör ingen förtänka. Man kan vara lifligt tillfredsstäld öfver att luckorna mellan dessa folkviljans manifestetioner åtminstone icke vidare behöfva mätas i decennier och till och med hallva sekel, då erfarenheten ju redan tillräckligt visat vådörna af att lagstiftningen på detta vis blifvit hämmad i sitt lopp och förhindrad ett följa med tiden. Men huru högt man än uppskattar förmånen af en öfverging från det rent obestämda i detta afseende, til en för lagstiftningens ostörda gång beböflig inskränkt period mellan folkombudens leg tiva sammanträden, kan man dock känna behofvet och önskligheten af att åt dessa sammanträden mätte kunna beredas tillfälle att oftare än hvart femte år iogripa i fosterlandets öden. Inom fem år kan mycket hända. Den närvarande tiden erbetar rastiöst på sin utveckling. I dag eller i morgon kunde en åtgärd vara af nöden, som dock icke kan utföras, emedan hon stöter mot den tröstlösa oisigten att få vänta i fem år, till dess densamma i lagstiftningsväg kan vinna sin lösning, om detta kan ske ens då, ty man kan väl tänka sig möjligheten af att initiativet till en sådan åtgärd måst tagas af representationen, som i sådant fall endast kan göra det genom en petition, Hvilken åter kan förs saleda till ex proposition föret vid en komman. de landtdag — alltså efter tio år. I händelse initiativet till lag:eformor kunde tagas af representationen på så sätt, act en af densamma utarbetad echgodkänd leg fingö blifva stadfästad utan att ytterligare behöfva sisom proposition framläggas, kunde i många fall denha annars oundvikliga tidsutdrägt ansenligt förkortas, och ehuru det icke är troligt, att representationen eå synnerligen ofta kunde disponera öfver tillräcklig tid attopå detta sätt framlägga några större lagförslag, vore det dock mycket vannet, om-en och annan behöflig partiel reform på denna väg kunde. åstadkommas. Härtill skulle ständerna dock behöfva den så kallade motionsrätten, hvilken ännu icke är dem tillerkänd. En annan omständighet, som är sammanhängande med en längre period mellan landtdågarne, är den, att det härigenom blir svärt att upprätthålla en representativ tradition, erfarenhet och vana att handlägga ärenderna vid ständernas sammankomster. Och huru mycket detta kan bidraga till en skyndsammare arbetsordning, har man redan lärt känna vid 1867 års landtdag, då man hade god nytta af enstre år tidigare vunnen erfårenhet, som ännu var i färskt minne hos det ganska betydande antalet medlemmar, hvilka öfvervarit den föregående. Ju längte uppehållet mellan mötena blifver, desto mera hinner traditionen förgå och desto större blir ovanan, helst det alltid finnes större sannolikhet för att de nya reprezentanternas antal har tilltagit. Såksom ytterligare en olägenhet af linga perioder mellan landtdegarne framstår ännu den större mängd af ärenden, hvilka måste hopa sig till dessa, och hvilka onnadvikligen på arbetena måste pötrycks en stämpel af brådeka:. Jtt ärende: må af regeringen vara aldrig så väl förberedt, skall dock slitid icke så ringa tid åtgå, innan representationen hinner sätta sig in i detsamma, och der denna tid saknas, kunna äfven beslaten icke undgå attbära spår af bristande mognad. Förutom att viidetta land ännu sakna män, som egna sin tid åt det representativa kallet — något som: svårligen heller skall ske, så långe ringa ntsigt förefinnes att oftare få utöfva detta kall — äro de frågor, bvilka kanna blifva föremål för öfverläggning, sällan på förhand kända, annat än möjligen jemnt och nätt hvarom det gäller. Det är derföre i de flesta fall otänkbart, att representsnterne, hvilka dessutom väljas i sista stunden; skola -kunna medföra till landtdagen det mått af sakkäpnedom och kunskäp ide för handen varande frågorna, com vanligen står andra representativa församlingar till buds. När man derföre i landet tycker sig finna att en eller annan fråga icke blifvitlöst med tillräcklig hänsya till hvad förhållandena skulle erfordra, bör man äfven taga alla dessa svårigheter i betraktande och snarare vara nöjd öfver att ändock resultaten utfallit så väl som de det gjort; Först när ständernas sammankomster blifva tätare och dessutom möjligheten att genom inotioner taga initiativ till reformer blifvit öppnad, kunna anspråken på frukterna af landtdagens arbeten ställas högre. I det förrå afseendet .behöfves emellertid icke nödvändigtvis någon förändring. af nu gällande bestämningar, ty intet hinder föreligger att hålla de ordinarie landtdagarne med kortare mellanrum. Landtdagsordvinen bestämmer blott att icke mera än fem år böra förflyta mellan representationens möten. Det är derföre att hoppas, att när bahofvet af tätare landtdagar blifvit allmännare uttaladt sågom ett önskningsmål, ett så