Aftonbladet – 28 november 1871, sida 2

Framåt!s kommenderade Axel och höjde värjan, undan med grönrockarnel, Det behöfdes krappt detta tillrop; nyländningar och savolaksare stormade fram och hvad som kanonerna skonat, det förstörde musköterna. I samma ögonblick som den ryska anfallskolonnen sprängdes besattes hemmanet af Savolaks andra infanteribataljon. Men, andra massor stormade fram; Kamenski skickade alla de trupper, han egde, i plden. Jägarne hade dragit sig tillbaka till hemmanet; en stormning var redan afslagen och ryssarne på flykt utför backarne; då framkommo nya och större massor. Nu gäller det sista striden på dennä dageo, sade Axel, der han vid sina vänners sida stod på trappan till gården. Kunna vi afslå denna stormning, så tillhör segern oss, kunna vi det ej, då måste vi draga oss tillbaka. Är det väl möjligto, sade baronen och såg på Axel med bekymrade blickar. Skall då aldrig återtåget en gång sluta? Axel skakade på hufvudet och sade efter några minuters tystnad: Hur svårt, bäste morbror, att säga detta. Jag harmas hvarje gång jag tänker på att itertåget skall förnyas, men... allt står i försynens hand. Vikunna endast kämpa och.... Och segra, inföll Ingeborg och tryckte innerligt ynglipgens hand. Hvad du är medtagen, min Axel; ack, om jag i detta ögonblick kunde föra dig till Grannäs, så att du der finge hviia ut från de ansträngande mödorna! Men, tyvärr, bar jag inte den makten, tillade hon och log vemodigt. Föra mig till Graonäs,, eftersade yaglio gen dröjande. Föra mig till Grannäs! Hvad tänker du på, Ingeborg? Och, tror du väl att jag skulle följa dig i detta ögonblick?