Aftonbladet – 27 november 1871, sida 2

ster än som kunna uppvägas med verlden alla skatter. Utan att uppväcka det ringaste buller, an trädde de marschen till bryggan och ankomm: dit just som kosackerna försvunno i skogen Den tystnad, som nu rådde på den förut si tifliga platsen, förskräckte dem, och kom den att ana det värsta. De betraktade hvar andra med oroligt frågande blickar och de såg ut som om de icke tordes tilltala hvar: andra, af fruktan att få sina tysta aninga besannade. Stumma som vålnader, skredo d öfver bryggan och förbi den snart utbrunn: vakteld, som läg endast några alnar derifrår gå Nisous strand. Iogen menniska synte er; intet ljud hördes, ingen vaksam post: karl ropade an dem. : Då greps Axels hjerta af en förfärlig oro jr tvang honom att med ord skaffa sij oft. Bortar, stönade han och betraktade sin: följeslagare med stirrande blickar. år de måhända inte en gräslig synvilla! Finsk: hären, som drifvit den ryska tillbaka till sin: förskansningar, finnes ej mera der den bord fionas just i detia ögonblick. Ser jag rätt kamrater,, fortfor han och vände sig till sol daterna, hvilka, nära nog tillintetgjorda, nedsatt Matte på marken och stirrade åt hva sitt håll om de möjligtvis skulle kunna upp: täcka någon bivuak, der de kunde få upplysning på sina frågor. Men ingenstädes syntes någon sådan bivuak; den ena efter den andra slocknade småningom. Ser jag rätt,, utbrast ynglingen med ansträngning och grep Jussa i armen, ser du detsamma som jag. Jag vill bli fördömd på eviga minuten om jag ser någon enda vakteld, som brinner gå, klart, att man kunde läsa orderna vid dep, svarade Jussa med dämpad stämma