Aftonbladet – 25 november 1871, sida 2

ritseha och blodet forsade ymnigt ur ett sål i hufvudet. Mattes knytnäfslag hade träf. fat henne med denna förfärliga verkan, hor hade ögonblickligen svimmat. sVar nu så lugn som möjligt, hviskade Matte, i det han slog till den inre dörrer och sakta öppnade den yttre. Tänk bara på, att ju lögnare vi äro, desto säkrare äl vår räddning., Jag vill vara så lugn jag kan, svarade Ingeborg darrande. O, min Gud, beskydda 0s81 Det var en vacker bönm, mumlade der hederlige savolaksaren för gig sjelf. Den bönen-skall nog vår Herre höra. Med fasta steg trädde Matte ut på gatan. Ingeborg höll sig troget vid hans sida. Hennes blickar voro oafvändt fästade på marken; bon tordes icke se upp för att icke förråda sig. Matte deremot såg sig omkring med fasta blickar; ingen rörelse förrådde hvad som bodde i hans hjerta, Det åtgick en lång tid att tillryggalägga bygatan, ty vid hvärtannat steg hejdades de al än ett, än ett annät hinder. Slutligen nådde de slotet utan att bafva blitvit antastade, ty i det förfärliga virrvar, som rådde i Ne tänkte hvar och en närmast på sig sjelf. Nu låg den räddande skogen framför flyktingarnes blickar cch bakom denna Ruona och den segrande finska bären. Men emellan flyktingarne och skogen hvimlade det af kosacker, jigare, artillerister, kanoner och vagnar med sårade och döende. d snabba blickar såg sig Matte omkring efter något skydd, men hvar han såg kunde han icke upptäcka annat än ett hvimnel af hufvuden, armar och ben. Ingeborg var nära nog döfvad af det gräsliga larmet, men med krampaktig styrka höll hon sig