Aftonbladet – 25 november 1871, sida 2

jhap kastade eå skygg sidoblick på Kuineff: I Ni har rätt, öfverste; jag var oforsigtig, I men... men...n : Hvad för men,, afbröt Kulneff. otålig. Jag hade en enskild oförrätt att hämnas., hviskade Petrowitsch sakta. a ) En enskild oförrätt,, repeterade Kulneff,i det ett hånfullt leende krusade hans läppar. Ni sätter således det enskilta framför det sllmänna. Ert sinne är glödånde och oförsonligt, det såg jag äfven i min hembygd, men jag trodde att ni nu hade fått så mycket förstånd, att ni skulle veta att pligten år framför allt, och detta isynnerhet när vi framför oss ha en motståndare, gom i sänning inte är att förakta, Hvad var det för en enskiid sffär; haf förtroende till mig och tala om den. Löjtaanten, förut blek, blef ännu hvitare när Kulneff sade dessa ord. De uttalades likväl på ett sådant sätt att han tydli;t märkte, att alla undanflykter här icke skulle tjena till någonting. Men plötsligt ljusnade hans mörka drag, och han sade med fast stämma, i-det hen betraktade Kulneff: Jag ansåg för min skyldighet att straffa vår upproriske fånge.x Hvilken fånge? ljöd öfverstens fråga. Baronen, som ni tog vid Grannäs,, svarade Petrowitsch med hemlig glädje. Kulneff teg några sekunder, men slutligen frågade han, i det han fästade sina genomträngande blickar pä löjtnanten: Hade inte baronen, eller hvad han är, en dotter, en ung flicka? Jon, inföll Petrowitsch på det obehagligaste störd i sin glädje. (Forts.)