ta mig fram och föra er tillbaka, Ser ni, frökenn, fortfor den gamle och betraktade Ingeborg vänligt, så länge kriget varst har jag ännu aldrig lemnat min unge herre ur sigte, allt på hans fars egen befallning. Men nu, när en al hans slägt var i farligheter kunde jag inte hålla mig i skinnet längre. Utan stt de sndra hörde eller ens anade något tog jag fändriken afsides och hviskade till honom att jag ville skynda efter er för att, om möjligt, föra er från da tjureskaliade korszckerna. Fändriken hade så när skrikit till af lutter glädje och sade att hän sjelt ville följa med. Jag försökte öfvertala honom att det var bättre att en gick, han kunde ta sig både fram och tillbaka mycket säkrara än två, men ban ville inte lyssna på det örat. Utsen att jag kande hindra honom, skyndade hen till kapten Toll och begärde tillätelse att få medfölja, men af bans nedslagna. min, vär han sedan kom tilibaka, märkte jag ati det misslyckats. Så var också förhållandet, jag fick, tillåtelse, han inte. Te Den stygge kaptenen,, mumlede Ingeborg ;den styggs kaptenen.o Nå, det var godt och väl, fortfor Matte, i det ett smålsende srelada på hans läppar, jag fick likväl tillåtelsen och begaf mig på vög, Och vet pi hvad fändriken hvistade till mig innan jag gick? Nej, hur skall jag veta det., svarsde Ingsborg och vände sig bort för ätt dölja: den förrädiska rodnad, som vid denna Mattes fråga nppeprang på bennes kinder. Jo, så här sade han: Om du för min kasin ockadad tillbaka, så skall jag balöpa dig så, att du skall hs godt deraf? ända till döddsgar. Nå, nå; det är godt och väl ait ba letta löfte, fortfor Matte, men, som jag sade till honom, jag skulle nog ändå gjort