När dörren spravg upp, rusade Maritscha fram, i efsigt att fly undsn, men Matte var ändå snabbare; hin hade märkt hennes afsigt och ställde sig framtör Hönne. Tillbaka!. röt han med förfärlig stämma och höjde kovtna handen öfver kosackqvinnans hufvud. Försök inte att fly, då krossar jag dig, bar jag sagt, och jag häller ord så sannpt jag är en ärlig finne och savolaksare. Maritscba förstod icke hans ord, men hon såg af den väldiga knutna handen, att hon skuile komiva till korta ifall hon vågade göra motstånd. Marslande de förskräckligaste eder drog hon sig derföre långsamt tillbaka. Det. var mörkt i pörtet; endast blixtarne från handgevären kastade då och då en svag ljusning. öfver. förersålen derinne. Ingeborg hade tegit plats i ett hörn och höll båda bänderna för ögonen, på det att-hon icke skulle se någontiog. Höra måste hon och hvarje gång en salfva skrällde, skakade hen188 Eropp som af en frossa. Matte stod vid jörren, beredd att till det yttersta försvara sin plats mot hvem som helst, som gjorde vid at att intränga. Midt på golfvet stod Maritscha;händerna voro krampaktigt knutna och de svart: ögonen flammade af en eld, not hvilken blixtarne från handgevären voro vaga sken. I dinna ställnigg qvarblefvo de n god balftimme; då började salfvorna att Mutaga, men i och red detsamma tilltog ;ckså larmet och skriken på gatan. Jämnerrop, svordomar, gevärskrammel, kanonerlag rasslande, hästtrampet, då enstaka skoten och hurraropen; allt detta var en muik, som i Ingeborgs öron lät som om den ommit direkte från afgrunden, Maritscha ar lika mycket uppskakad som den unga ickan, endast Matte bibehöll sitt oföränerliga I vgn, (Forts.