min pligt, och min pligt är att rädda er, fröken. Ivgeborg besverade icke Mattes ord, utan intade det lilla täcka hufvudet i händerna och försjönk i sina egna tankar. Under detta korta samtel, som än fördes med undertryckta röster, än högre, tog icke Matte sina blicksr? från Maritachs, om isin ordning stadigt höll sina ögon fästade på hans ansigte. De bådg fienderna tycktes bevaka. hvarandra, endast för att vid lägligt tillälle rusa på hvarsndra och bämnas. Åtminstone tänkte: Maritseha derpå. Hon visste att kossckerna snart skulle komma tillbaka, antiogen som segrare eller besegrade, och då ville hon anropa deras beskydd. Väl kände hon ibland en liten fruktan vid åsynea af Mattes väldiga srmar och hotande blickar, men, djerf som hon var ända till ytterlighet, ty hon var född och uppfödd på stepperra omkring Don, tog bon snart mod till sig och slangade trotsiga blickar på sin jättelike fiende. Hvarje gång ban förpam det obetydligaste buller vtifrån, en hästs gnägpgning, eller ett enstaka anrop från någon post, spratt han till och murlade linga meningar för sig sjelf. Mattes hotande ställning höll henne likväl qvar på sin plate. Vid skymniogsns inbrytande började det att blifva allt lifigare i kosaeklägret, Röster hördes, ryttaretrunper sprängde blixtsnabbt förbi pörtet och kanonvagnar raeslade på bygatan. Deremellan hördes också jämmeropen från de sårade, som fördes till föltlasaretten. Då blixtrade det till så botfalit i Msritschas sverta ögon, att Matts, oaktadt sitt mod och sin ovanliga djerfhet, började känre sig illa till mods, icke för sin egen person, utan för Ingeborg. Min Gud, hvad vill detta säga, hviskade