Aftonbladet – 23 november 1871, sida 3

heta tårar och sträckte fina armar mot finnen. För mig till min far, O, min Gnd, bvilken förfärlig natt!. Har qvinnan der gjort er något illan, frågade Matte, utan att en enda sekund taga sina blickar från Maritscha, som ännu icke tycktes hafva kommit till fall besinning af det närvarande, Hon ville att jag skulie dricka af hennes bränvin, sade Ingeborg med darrande stämma och betraktade Maritscha med verklig fasa; njag nekade och då hotade hon att slå nig. Sjelf drack hon så omåttligt att hom insomnade, Jag försökte att komma ut på något sätt, men dörren motstod za!la mina försök och fönstret är för litet, Jag tordes j ropa, ty då hade jag lockat kosackerna Nit; hu, de otäcka kosackerna, hviskade hom ned knappt hörbar stämma och dolde ansiga ot i hävderna. Mep, pu skall vi genast härifrån, sade Vatte med sträf röst och slungade pgenomvorrande blickar på Maritscha, som långsamt och försigtigt närmade sig dörren, Men inan hon hann fullborda sin. afsigt, kom anagiigen var att kalla på bjelp greps hon af Mattes kraftiga armar och kastades handlöst nåt rommet så att hon rullade omkring nåJra hvarf. Om du rör en enda lem, så krossar jag lig som ett nötskal; utbrast Matte och ställde ig framför Masitscha. Du har hört hvad ag sagt; rätta dig nu derefter., aritscha hörde visserligen en mängd ord ch märkte tydligen af handgripligheteroa, tt den främmande ville föra bort hennes Infva, men hon förstod ingentipg af hvad Matte sade. Dock förstod hon, att om In;eborg var försvunnen när löjtnanten kom ör att hemta henne, hon (Maritscha) icke lott skulle gå miste om den belöning som on fått löfte om, utan äfven blifva utsatt ör officerens vrede, för hvilken hon hyste en anisk förskräckelse. (Förts)