på en usel balmbädd.som-medstörsta möda och uppoffriog både blifvit anskaffad. Den sårade var löjtnant Michael. Läkaren, som helt nyligen aflägsnat sig, hade skakat på hufvudet imed betänklig min. En kula hade inträngt i benet, straxt ofvanför knäet; den hade dock blifeit uttagen och såret förbundet; men i bröstet hade den tappre krigaren erhållit ett djapt bajonettstygn och blödet från det gapande såret hade färgat uniformen purpurröd. Att den tappraste, den ädlaste och gladasts bland oss gla så -soart skulle ryckas från år sida., mumlade Axel och betraktace sorgset Michaels bleka drag. Jagvore färdig att vredgas på sjeliva ödet, om jag visste att det skulle gifva vår vän helsa och krafter. : xJag fick mig ockåå ett dugtigt nyp af en rbskötkolas, inföll Henrik och fon fråm sid venstra arm, hvilken han bar i band. Det ver så nära som på ett hår stt jag blifvit geromborrad af bajonetterna, men Micheaöls rådighet och tapperhet frälste migden gången. sOch no ligger han sjelf sårad och blodigo, sade baronen ined sväfvande stäwmria. Den korta tid jag varit i ert sällskap, har jag lärt mig att högk värdera er karakter; och get är med-verklig osknad jag mu står vid min tappre väns sida. Du har: rätt, Axt; ödet har varit grymt mot oss, men, vi måste äfven medgifva det, i grymmare mot oss än mot mänga andra. Hundra äro utan tvifvel de krigare som i depna stand befinna sig hos sina blesserade vänner. Den sårade gjorde ena rörelse och: utstötte en djup: sack. Behöfver du någonting,, hviskade Axel och lutade sig ned öfver Michaels anrigte. Löjtnanten öppnade ögonenför några se