Aftonbladet – 22 november 1871, sida 2

Skottvexlingen hade i det närmaste upphört och på båda sidör beredde man gig till handgemänget. Låt ingen djefyul komma på denna sidan om bron, skrek befälhafvaren. Öfver bron och sedan på dem med bajoretten., fortför han med samma höga stämma. Kasta na. dan dem fliokt, såsom er sedvana är. De orden slogo rot i savolaksarnes hjertan. Skoläöra vid skuldra trängde de öfver bryggan och rusade på mozkoviterna, som icke länge uthärdade det häftiga anloppet, utan hals öfver hofvod flydde. Då stannade savolaksarne som först och andades ut en smula innan de på nytt skulle möta den förstärkning som ryssarne fingo. Dössa korta minuter begagnade Axel, som under handgemänget blifvit skild från sina vänner, att förena sig med dem. Baronen kände knappt igen bonom, så vanställd var han af blod, rök och svett. Du är väl inte sårad! utropade den gamle och omfamnada ynglingen med faderlig tillgifvenhet. 3 Det är jag visst, det, svarade Axel leende, men ingenting som är att tala om; endast a skråmor på armarna och händerna Sådant der kan man omöjligt undgå att erhålla. Men, fortfor han och såg på baronen med deltagande blickar, shvad tycker morbror om affären; går den inte bra? Ypperligt, ypperligt,, inföll baronen och hans ögon blixtrade med en ynglings liflighet: Jag undrar idie på, att det ligger en viss själspjathing och tillika en retande spänning i ett hendgemäng. Man glömmer hela erl den omkring sig och har endast gå för sin motståndare. Ert folk slåsa söm hjoltar, den högste med den lägste, och jag vågar slå vad om att sjelfva de beryktade björneborgarne