Aftonbladet – 22 november 1871, sida 2

nanten. När kulorna få hvina omkring er en stund till, så att ni känner igen den musiken, skall ni, liksom jag tycka att det är ingenting. Allt beror på vanan äfven i detta fall Jag försäkrar er, att första gängen jag var i batalj; darrade jag som ett asplöf; jag kunde inte förlika mig med kulornas hemska hvinande och det förfärliga slzmret af bajonetter och sablar. När jag dertill lägger sårades och döendes jämmerrop, kan ni göra er en något så när trogen föreställning om min sionesstämning. . Men allt blir en vana, och jag bade inte varit två timmar i elden förrän jsg var fullkomligt lika lugn som gamla och bepröfvadse officerare. Ni har allt rätt i edra påståendon, Jöjtnant, svarade baronen. Innän ni kommo hit var jag rädd som en pojke, som första gången får smakaskarbasen, dot erkänner jag, mön efter hand började jag att finna mig i omständigheterna, och om jag någon gån skulle visa en sädan-rörelse som den nyss, d soldatens blod eprutade mig rakt i ansigtet, är det nog förlåtligt. Mycket sannt, herr baron, Ännu i dag, oaktadt jag är så van vid att dagligen se mina kamrater Ha bredvid mig eller också stympas-på det förfärligaste sätt, dels af kulor, dels af blanka vapen, erfar jag, det erkänner jag också, en stark känsla af obehag, från hvilken knappt dena must grånade krigare kan frigöra sig. . Ja, nog var det syåd om den der käcke pojken,, mumlade Jassu mellan tänderna. Vid Alavo slogs han som en djefvul, det såg jag, ty jag stod äfven då vid hans sida, Men, 3e upp oa; mina herrar, förtfor han, ryssarne äro os: straxt inpå lifvet och då gäller det att hålla stadigt i geväret. Jussu hade sagt sannt; den ryska kolonnen var endast några alnar från bryggan,