Aftonbladet – 21 november 1871, sida 3

Med ett kraftigt handslag skildes de båda krigarne; ätven hopen omkring Takala förtunnådes så småningom och snart kunde man se den ena soldaten efter den andra med snabba steg skynda till sina qvarter. Långt sedan den unge karelaren försvunnit på sin frustande springare, stod den gamle savolaksaren qvar. Han tycktes icke inou riktigt hafva beslatit sig för hvilken väg han skulle taga, men slatligen vände han sig långsamt om och styrde kosan mot Jet håll, der hans bivuak var belägen. Han hade icke uttagit många steg, förrän han tvärstannade vid det någon ropade honom vid namn. Pekka, Pekkal ljöd ropet bakom honom, halt, gubbe, jag vill tala med dig., Åh, är det ni, löjtnant, sade den gamle, som icke var någon annan än den Pekka, som vi förut gjort bekantskap med i skogen 1itasför den brinnande byn, är det kanske rågan om nägot ströftåg igen?. ; Just sål utropade Michaö!, som andtruen upphann den gamle, men det ströftåget kommer ,att utsträcka sig ända in i ryska ägret. År du med om saken? Om jag är med om en sådan tillställing! utropade Pekka och valkade bussen! nellan tänderna, det var en besynnerlig råga, löjtnant. När såg ni mig rygga tillaka vid ett företag, det må vara huru vågamt som helst? Fatta inte humör för en sådan emåsak, Pekka,, sade Michaöl och klappade den amle på skuldran. Jag sade det ju inte i ågon ond mening alls, utsn bara för att nyo öfvertyga mig om att du är samme urtige Pekka nu som fordom. Jo.jo, men, det är jag nog, skalllöjtnanen tro., svarade Pekka och rätade på sig, det han med ett sjelfbelåtet leende strök