Aftonbladet – 21 november 1871, sida 2

höga träden slingrade sig nästan -ogenomträngliga snår och det såg ut som omen menniskohand icke vidrört platsen på minst femtio år. Lianerna, ty så kunde man med allt skäl kalla denna sammangyttring af småträd och buskar till ett enda oformligt helt, slingrade sig långt upp på pörtets baksida och täckte nästan helt och hållet det lila fönstret, som der var anbragt. Detta gjorde också att inuti pörtet alltid herrskade ett mystiskt halfdunkel, hvilket också var i Maritschas smak, ty ehuru hon noggrannt visste af hindret, brydde hon sig icke om att aflägsna det. 4 aritscha hade knappt stängt till dörren förrän en reslig -gestelt, iklädd rysk jägaruniform, vigt hoppade öfver trädgårdens låga stängsel och försvann i snåren. Intet ljud kom öfver hans läppar oaktadt törnen och grenar förorsakade honom ganska känbara sår, De förde henne hit, mumlade han och böjde varsamt undan de närmaste grenarne för att komma fram. Signalen kallade dem bort och den gamla hexan är väl inte svår att strypa, ifall hon skulle göra något larm. Utan att göra det minsta buller kröp han fram till pörtet och kom osedd ända fram till det lilla fönstret, som icke låg mera än ett par alnar från marken. Der stannade han. Såvida den gamla hexan inte far bort direkte genom Juftep, skall hon inte undgå nig, mumlade han och hukade sig ned utmed väggen. Jag hör henne mumla för si sjelf derinne, men länge skall du inte förbli ostörd, din fördömda trollpacka.. IX, Solen uppgick strålande och klar den första September. Vid sin uppgång bebådade hon