Aftonbladet – 20 november 1871, sida 3

kan han inte ligga, äfven om ban vore vår värsta ovän. Ni talar som en hej karl, löjtnant, svarades Jussu, soch om den der sokramenskade kosackofficern hört edra ord i denna stond, så borde väl hans sinne mjukna en smnla Här är inte tid att tala om sådana saker nu, inföll löjtnanten ugdvikande. Denstackars officern utstär nog plågor, som göra att han kommer på andra tankar efter hvad jag vill tro.. Nå, nu har jag hufvodet uppes, hviskade Jussu, jag skall gå förut, så behöfver inte löjtnanten marschera baklänges Sakta och varsamt buro de den sårade kosacken, som stundtals uppgaf höga rop af smärta, fram till pörtet och nedlade honom framför dörren. sJo, jo, jag visste nog att jag såg rätt när jag knäppte till bocom, mumlade Jussu sedan han noga undersökt den sårade, det är ellt vår gamle bekante från skogen. Känner du igen honom, Matts? Matto böjde sig ned och betraktade kosacken några ögonblick. forskande. Jo, det är han. Äfven om jag inte säge pågonting annat än pannan på honom, skulle jag känna igen honom. Nå, hvad är nu att göra med den stackarno, frågade Jussu och vände sig till löjtnanten, sota stod några sinar ifrån dem och med korslagda earmar åsäg branden, hvilken attog minut efter minut, sedan de giriga lågorna Icke mera fanno något brännbart. xUm han vore frisk, eller åtminstone inte så illa sårad, utan att han kunde marschera, skulle jag inte låta honom bli qvar, utan förs honom med: mig och betala honom efter förtjenst för det satang kr han spelade oss vär han törde oss rekt i armarne på sina landsmän, Nu