Aftonbladet – 20 november 1871, sida 3

steg, förrän Jussn tvärstannsde och hviskade: — Jag hör ett besynnerligt ljud på sidan om oss, Det är bestämdt den vi söka. Låt oss då se efter,, hviskade löjtnanten tillbaka, men var bara försigtig, ty det är inte omöjligt att fiender gömt sigibuskarne. Jossu svsrade ingenting, utan började att sakta gå framät, undersökande noggrannt platsen framför sig med lansen. Då och då stannade han och lyssnade uppmärksamt, men intet merskligt ljud kunde höras. Besyrnerligt det härs, mumlade han och vek ungan grenarne på en tät buske, som stod i barns väg. Jag hörde ja så tydligt, att det var en menniska som stönade cocb pö-hörs ingen knäpp. Skolte den karnaljen möjligtvis vara så pass vid sina krafter, att han redsn kutinst bege sig i väg. Hm, hm, det ver ganska besynnerligt. Hvad säger du; Jusso, frågade löjtoanten, som endast hört de sista orten i soldatens montlog. Hvad är det som är besynnerligt ? Jo, jag tycker att det är mer än besynnerligt, att vi inte hitta kosacken, och här är ju jönstret, som till slat ändå skulle vålla hans olycka. Jag kan svärja på att jag för ett par minuter sedan hörde någon stöna just här, och nu är det så tyst, som om han redan gått all verldens väg., Jag hörde honom också, svarade löjtnanten, och jag misstager fnig sällan. Det var bestämdt ett menskligt läte jag hörde. Ja, det kan jag också svärja på, hviskade Jussu och tog varsamt ett steg framåt, men lyfte i detsamma lansen ett par alnar fråa marken. På detta steg följde genast det andra, men här var det slut med gånen. g Ah, hvad fan vill detta säga,, mumlade han och famlade med båda händerna i lutten