Aftonbladet – 20 november 1871, sida 2

Ryssarne mottoga icke anfallet, utan skyndade undan med den största snabbhet. Hvad ser jag, du här, Karl! hördes en manlig stämma inifrån pörtet just som fändriken hann fram till dörren och jagada undan kosackerna, Du kom i sanning som en räddande engel! Fändrik Silfversvan vände sig hastigt om, när han hörde denna stämma, som var honom gå välkänd, och befarn sig ansigte mot ansigte med Axel.: Efter den första öfverraskningen följde utbrottet af gläd:e och när den tappre fändriken ändtligen fick trycka samtliga de återfanne vännernas händer, utropade han, i det kan svängde värjan öfver hufvudet: Kapten, kapten; bär ha vi återfonvit dem vi sökte, hurraln Det är bra, men se upp att ni inta blir Slverrumplad ett, tu, tre, hördes kaptenens varnande stämma. Jag bålier just på att befria våra landsmän här Men hvar är Ingeborg, hvar är min götiero, ropade baronen och vacklade at ur pörtet. Rädda henne, rädda nånnelb fortfor han och grep häftigt Silfversvans händer. Kommer inte snar hjelp, så är hon förlorad., Axel redogjorde med nägra få ord för hvad som timat och tillade på slutet: . De bofvarne kunna inte ha hunnit rätt ängts om vi skynda på, så är det troligt att ri hinna upp dem! Billversvan vinkade roldaterna till sig och ade dem hvad de hade att göra, men förnanade dem tillika att gå försigtigt tillväga, i å att de icke sjelfve följo i något hakhåll. l Je lofvade att göra allt hvad de kunde och E örsvunnö åt hvar sitt håll, Kaptenss återkom nu med de frigifna tje-)4 arbe, och att beskrifva deras glädje, när de: anno sin husbonde ännu vid lif, är omöjligt, I