Aftonbladet – 18 november 1871, sida 2

kosacken med ett hånfullt leende. Monn, fortfor han och pekade på ena sidan af platsen, se dit, herr baron, se dit! Den gamle följde riktningen af hans hand och studsade tillbaka, i det en märkbar blekhet spred sig öfver hans ädla drag. På den sidan, som ryssen utvisat, stodo baronens tjenare med bekbundna händer och framför dem beväpnade kosacker. Att de lidit oerhördt både af misshandlingar och hunger syntes tydligt på deras magra ansigten och blodet, som klibbade vid kläderna. Tillförene hade de varit lugna; när de var seblefvo sin vördnadsvärde husbonde i näs stan samma belägenhet som de sjelfva, uppbäfde de ett gemensamt skri af fasa och raseri; de voro nästan färdiga att rusa på sina beväpnade fiender, och de skulle äfven hafva gjort det om derss armar varit fria. Djefvuls, gnisslade beronen och sände ryseen en förkrossande blick, allt detta är ditt verk! Ja, det är mitt verk, svarade Petrowitsch med ett ondskefallt leende, och ni ser också att en ryss vet att hämnas grundligt.o Hvad ämnar ni göra med de olycklige?a frågade baronen kallt. De äro rebeller såväl som ni och nu kan Di väl förstå resten., Baronen svarade ingenting utan vände bar. baren ryggen med en blick aft det djupaste förakt. Ha, ha, ha! Så sksll man stäfja öfvernodeto, skraitade Petrowitsch och svängde mm på klacken. . Men, ber baronn, fortfor ;an med intalande stämma, ni kan ännu ädda sllesammans. Ser ni jag är ändå delmodig, oaktsdt jag redan har er dotter i nitt våld och ingen mensklig makt kan rycka enne ifrån mig. Ni bevisade mig Vänskap är jag var hos er och såsom ap gentjenst år pi nu rädda allese mans. Ni känner ilkoret?a