Under bäfvan upplyfte jag mina blickar, men uppgaf i detsamma ett sidant förfärligt Sera; då jag såg en skara kosacker hemta eldbränder från de anart nedbrunna othusen och springa fram till mansbyggnäden, att mina vaktare änyo började öfverfalla mig med hugg och slag. Denna lön fick jag för min omsorg om mitt hus. Hvad ni gör, mina vänner, fortfor den gamle, och lade sin hand på Axels skuldra, vänta aldrig att erhålla nåd af dessa berbarer, för hvilka ivgenting är heligt. Samma läror inplantade också min far hos mig innan jag gick ut i fäit.n Det finnes visserligen åtskilliga män bland våra fiender, män, för hvilka de menskliga känslorna äro dyrbara, men de äro tunnsådda. Det är just om en sådan jag nu vill tala, en man, som både jag och alla måste bhögakta, Alla känva vi hocom, det är Kulneff. Mordbrännarne hade redan hunnit fram till trappan, i afsigt att fullborda sitt uppsåt, men just i detta ögonblick kom räddningen genom Kulneff. I spetsen för en afdelning kosacker sprängde han in på gården; hans första blickar föllo på mig, och han såg att jag gjorde en åtbörd liksom för att bönfalla om hans bjelp. Han förstod mig i samma ögonblick; yttrade endast några ord till sin omgifniog, och mordbrännarne återvände utan att ha fullbordadt sin afsigt. Men hans vistelse på platsen blef ej långvarig, sedan han talat några ord med den officeren, som förde befälet öfver förtruppen, sprängde han derifrån, Jag kunde likväl märka, att han talat i stränga ordalag, ty sedermera gjordes inga försök att antända byggnaden. Uppbrott skedde med det snaraste och vi måste följa våra fiender. Det öfriga är er bekant.