resentanter. Detta var onekligen förhållandet, d en hvarföre, så fråga vi, var deras intresse för lå tt fritt möte, der man gjort nyrationalismen den! vi edern att ställa den först på dagordningen, eller dj ättare sagdt deras intresse för de religiösa åsig-! sc er som de hylla nog ljumt, för att afhålla dem la rån att komma tillstädes? Ej må man derföre;gt adla andra än dem som rättmätigt drabbas af. etta klander. k Vår afsigt är ej här att hvarken uppträda förlo ller emot några vissa religionsläror. Att ordfö-lli andens titredning af nyrationalismen var ofullstänig medgilva vi gerna. Men dertill fantis ej heller id tillräckligt, och med rätta kunde han ju äfven örvänta att under diskussionen blifva satt i tillålle till att komplettera hvad som i detta fall var föllständigt JHessiteni kände han väl med skäl örmoda att försvararne at nyrationalismei eji kulle vid ett så talrikt möte saknas. Utan attlt ilja förfäkta ordförandens åsigter, är det dock f tt förryckande af desamnia, då i Aftonbladets ar-; ikel påstås, att enligt ordiörandens åsigt endact4 len som tror på en personlig djefvul vore krister, y detta har ordföranden icke påstått, utan Han var ibland de nyrationalistiska åsigte jan q undra Afren främbållit, ätt ett förtiekan e al sderjl Jeist der stets negiert,; äfven ingår. Litet klaare och oväldigare återgifvande af en motståndares åsigter är väl af nöden i en uppsats, hvars sfrigt är att visa att metståndarte jäst begått det fel Nå hån sjelf låter uppenbarligen komma sig ( ast. Hvad teologen Magnus FEirikssons uppträdande i; beträffar, så är det, lätt att inse att det skulle mia företås att hån älbröts under ett ar mils Anfö-! randen vid mötet, men var från parlamentarisk 1i synpunkt alldeles nödvändigt. Han afbröts nemligen icke derföre att han ordat mest om sig och i. sin ståndpunkt, tötan derföre att då han ej ktinde få klart för sig hvad han ville framställa, så ned-: föll han i konvulsivisk gråt undet bön till sanningens och ljusets källa öm upplysning ofi att iå veta hvad som vore det rätta. Något klandervärdt fanns ej häri, men man väntade att ban skulle lemna tribunen och afbryta det pinsamma i situationen, och då ordföranden en gtund förgäfvbs väntat dörpå, så tog Han Med rätta ordet från honom och gaf det till en annan. Denna episod omförmäldes af grannlagenhet icke i de danska tidningarne, men här kräfver sanningen att scenen omnämnes för att icke en falsk dager må kastas på ordförandens bandlingssätt. Uti Aftonbladets artikel yttras att det hade vrarit skyrkomötet Väfdigare alt upptaga tmotståndarnes åsigter till sorgfällig pröfning i stället för att helt enkelt mot dem utslunga en i alla händelser vanmäktig bannlysningsförklaring. Man har dermed ingenting uträttat till försvagande af nyrationalismens sak, men deremot gifvit ett nytt testemonita påupertatis Hed afseende på den kyrkliga örtodokiens religiösa och vetenskapliga källor. Vi kunna ej undertrycka vårt omdöme om en så orättfärdig dom, att den är ett testimonium pawertatis med afseende på både sund logik och tolerans. Ty mötet beslöt intet i denna fråga, och Magnus Eiriksson kunde med samma skäl anges uttala mötets åsigt som är kalkar, hr F. Bajer lika mycket som prof. Hammerich o. s. v. Med rätt gör man då mötet solidariskt ansvarigt för en viss åsigt, och med hvad rätt talar man om utslungad bannlysning? Detta fråga vi i det sunda förnuftets namn, och öfrer tusen af mötetz medlemmar skola kunna vitna derom att likasårvisst som det stod en och hvar öppet att fritt uttala sin mening, lika litet blef i någon enda fråga som rörde de religiösa förhållandena någon gemensam åsigt uttalad, än mindre något beslut fattadt. Och om flertalet yttrade sig i en riktning som ej behagar nyrationalismens målsmän, så är det intolerang utöfver all höfrvan att derföre tala om ett fattigdomsbevis med afseende på religiösa och vetenskapliga hjelpkällor — ty Terta innebär ingenting mer och ingenting mindre än att all annan tolkning än den man sjelf hyllar är ett testmonium paupertatis Att här inkasta ordet den kyrkliga o1todoxien är ej illa gjordt för att gifva en motståndare en förhatlig fårg, men här misstager sig artikelns författare ånyo mer än mycket, om han tror att flertalet af kyrkomötets medlemmar voro strängt ortodoxa, nej, frikyrklig var församlingen i allmänhet, och de högkyrkliga, de strängt ortodoxa, de stannade utanför dess dörrar. Då artikelförfattaren beklagar att Ignells skrifter ej nog uppmärksammats i Danmark samt att nyrationalismen der ej slagit djupa rötter, så kunna vi stödda på erfarenhet tryggt försäkra denne — han må derför fördöma våra danska bröder eller ej — att man der anser hela denna nyrationalistiska lära, som så flitigt läres i Sverige t. o. m. af politiska tidningar, såsom en öfvervunnen ståndpunkt, som man redan lemnat bakom sig, och å sin sida beklagar att man i Sverige ännu ej bar hunnit längre. Vi hemställa om det icke ligger inom möjlighetens område, att danskarnes åsigter kunna vara de rätta, lika så visst som Aftonbladets artikelförfattares, ochl om det från sannt liberal ståndpunkt ej är bättre och rättare att icke uttala något anathema från någondera sidan. Sanningen må nu finnas på hvilkendera sidan som helst, så gör hon sig nog gällande och vinner intet på intolerans och positiva domslut. Iogen skall neka att det religiösa lifvet i Danmark är vida mera lefvande än hos oss, och att det burit de vackraste frukter i väckelse till fo sterlandskänslans stärkande och den folkliga bildniogens större spridning, likasom öfverhufvud vexelverkan mellan presterskapet och nationen der torde vara lifligare än i månget annat land. Vi äro i allo eniga med artikelförfattaren derom. Men om denna frukt af den danska religiösa forskningen jemföres med den som den svenska dylika lemnat, så nödgas vi tillstå, att om den satsen är sann, att af frukten känner man trädet. så är det danska trädet ej att förakta. Men denna ståndpunk; har i Danmark, såsom kändt är, uppnåtts derigenom, att man mera hållit HR till den lefvande kristendomen och mindre till de olika tyd: ningar af bibelns ord. Man har tillgodogjort gig den lärdomen, att kristendomen är att finna i den kristna lärans anda och sanning, och 1800 åra vitnesbörd äro dervid att tillgå, men icke att söka den annorstädes. Hurn olika är ej denna utgångauokt mot den som hos oss är rådande, då man rån nyrationalistisk sida skall konstruera kristendomen, då på ena sidan bibeltolkning och på den andra naturlagarne tagas till hjelp för att uppbygga ett system, som, alldeles förträffligt att skåda, dock saknar ett väsentligt, och det är anda och lif. Sjelfva hjertat saknac, och derför uteblifver frukten ock — eller hvar är den att skåda? MA man i dessa ting följa hvilka åsigter man behagar, derom är ej att tvista, minst i en politisk tidning, men må man i det fria ordets namn ej tillvita kyrkomötet hvad som ej kan läggas det till last, och ej förkättra andra derför att de våga hafva en olika åsigt med en sjelf. Ljuset består af många färger, och den som trodde att en af dem, hvilken den ock vore, just den som innehölla det rätta Jjuset, misstog sig uppenbart. Förmätet är derför att vilja påstå, att en af de kristna religionsformerna är den enda riktiga, den enda sanna och den enda berättigade, ty mensklig skröplighet lärer väl i sin mån vidlåda dem alla. Men om så är förhållandet, så fråga vi: buru kan man då utslunga ett dylikt fördömande som uti ifrågavarande artikel öfver en fri församling af män och qvinnor, som komma tillsammans för att öfverlägga om de religiöza frågorna. då vid detta möte ordet