jag till hälften sanslös dignade ned på marken. När jag vaknade låg Ingeborg vid min sida, äfven hon med bakbundna händer. Här måste vi nu äse huru mitt tjenstfolk misshandlades och buru uthusen uppgingo i lågor. Jag skummade af raseri, men hvad kunde jag uträtta, bunden och värnlös som jag var. Sedan uthusen voro plundrade kom ordningen till manbyggnader. Ena stor del at mina möbler hade redan blifvit utburna, somliga slogos i bitar och kastades omkring på gården, andra slungades sådana de voro rakt in i de brinnande husen, och allt detta under de obyggligaste hånskratt från våldsverkarne. Kriget medför ett ondt, hvarmed knappt; något annat är jemförligt, men denna natt var en bland de förfärligaste jag någonsin upplefvat. Till råga på olyckan började Ingeborg klaga öfver at: snörena, hvarmed hon var bunden, trängde in i köttet. Jag kunde ej bjelpa henne, ty jag var sjelf i samma belägenhet. För att slippa att se det obyggliga skådespelet framför mig, tillslöt jag ögonen, men ej heller detta skänkte mig någon lindring. Däå hörde jag officerens röst, som gaf befallniog att sätta eld på allt som var brännbart. Jag darrsde och kallsvetten rann utför pannan. Att förlora uthusen, 8001 dessotom voro gamla och till en del odugliga, föll sig mindre svårt, men när jag nu tänkte på, att den ståtliga byggnad, som jag med så stor omkostnad nyligen uppfört, och som var den prydligaste i hela trakten, skulle bli ett rof för lågorna, höll jag på att förlora all besinning. Det var ett förfärligt ögonblick, upprepar jag ännu en gång, och jag har många gånger sedan förundrat mig öfver att jag, gamle man, ej dukade under. Men man kan tåla mycket, och derpå är jag ett tydligt bevis.