ar, som åter gjorde oss sia påhelsning, fann ag genast, och min förmodan var äfven sann. Je voro likväl inte jägare, utan ryttare. Snart var hela gården öfversvimmad af cosacker, som larmade och svuro på det nest ohyggliga sätt. Genom mitt fönster äg jag dem tydligt och Jag kunde äfven öra att en af officerarne frågade mitt tjenstolk efter deras husbonde. Ännu hade de j varseblifvit mig, men efter de ord jag hört, såg jag mig böra gå fienderna till mötes ör att, om möjligt, förebygga en undersöking. Jag nedsteg således på gården och nottegs der af ett förfärligt tjut från koackerna. Alla gjorde miner af att störta fver mig, men oificerarne höllo dem tillvaka. En af dem, en medelålders karl med tt illistigt utseende, kom direkt fram till mig och förklarade att jag var hans fånge och att jag måste följa honom till ryska ägret. Min bestörtning kan ej beskritvas; ag bad, jag bedyrgde att jag intet ondt hade sjort, men ryssen log åt alla mina försäkingar, och sade ändtligen, att han hade beallning att föra mig och så många han kunde få tag uti, till ryske befälhafvarep, general Kamenski. På min fråga hvarföre han föröfvade såant öfvervåld mot mig, gaf han tvära undvikande svar. Jag bands till händerna och fverlemnades åt kosackerna, som öfveröste nig med de värsta pöbeluttryck de konde nitta på. ..På en vink af officeren skyndade n mängd kosacker upp i byggnaden och snart såg jag dem komma släpande med Inseborg, som i sin förskräckelse var alldeles nållös. Vid denna syn förlorade jag det ålamod, som jag hittills vetat behålla. Med mn knuff stötte jag mina vaktare åt sidan, nen hann ej uttaga många steg, förrän jag rhöll ett slag bakifrån i hufvodet, så att