me rättighet att vara fredade för öfverväld. Men, hvem är då skulden till detta olyckliga krigs, frågade Ingeborg ånyo. Axel sänkte hufvudet mot bröstet. Han kände att en varm rodnad uppsprang på kinderna, men det var så mörkt i rumust, att ingen varseblef den. Om jag sade att det är nationernas fel att detta krig utbrutit, så säger jag en osanning., hviskade han. Man ser högst sällan att de särskildta folkslagens individer bära agg till hvarandra. Ett sällsynt förhållande finnes visserligen mellan ryssar och svenskar och dettas uppkomst får man väl egentligen söka i deras regeringars eröfringslystnad och afvoghet mot hvarandra. När konungarne befalla en nation att draga i härnad mot en annan, göra de det mången gång af helt lampna orsaker, och folken måste lida och se sina åkerfält sköflas, sina hem uppbrända och sina medbröder slagtas som oskäliga djur. Såsom menniska hatar jag kriget, såsom krigare älskar jag det.n — Du talar varmt, sade gamle baronen och fattade Axels händer mellan sina. På dig känner jag igen din ädle far, och jag hör nog att det är af honom, som dn erhållit dessa vackra grundsatser. Jan Och du tycker så mycket om att slåss mot ryssarne, inföll Ingeborg. Hu, de rysliga kosackerna!. Missförstå mig inte, lilla kusin,, svarade Axel leende, Jag tycker ej om att kämpa på lif och död med en medmenniska, han må nu tillhöra hvilken nation som helst, af begär att slåss och utgjata min nästas blod. Men, nu är det vi, som blifvit anfallna. Ryssarne vilja lösslita oss från detland, med hvilket vi varit förbundna i sål mänga år