Vi tillägga, såsom ett hytt bevis på otill-;s örlitligheten af insändarens uppgifter, att hria I. Eirikssons starka sinnesrörelse och utbritande i grät omförmäldes i flera danska tidingar, tvärt emot hvad ins. härom pästår. 4, Ing, protesterar möt värt yttrande, att yrkomötet genom sin ordförande utslungat n bannlysniogsförklariog mot nyrationalisnen. Men huru skall man då — fråga vi i det sunda förnuftets namn, — benämna ådana tillvitelser som att nyratiosalismen är ett affall från kristendomen, en länk i den noderna hedendomen, som nu rör sig med ärönisks krafter i Paris 0. 8, v.? Och när n af deltagarne i tnötet hänvisade till den venska nyrationalismens egså förklaring anående sitt förhållande till kristendömen — rar det då ett opartiskt förfarande af mottåndarne, att lemna denna hänvisning utan ;feeende, för att ännu en stund fortsätta med eskärmelserna öfver nyrationalisitens gudöehet, okrisetlighet, o. 8. v.? En tolerans, af i ådant slag hade ins. gjort bäst uti att ej öka försvåra, Lika misslyckad är hans adokatyr i fråga om ortodozien på kyrkomöet. Ligger det ej i öppen dag, att det der rdsndet om det hedviska och dämoniska 108 den motsatta sidans anhängare, förestafvats af den gängse ortodoxa meningen, att ootroshjeltsroen, d. v. 8. de som våga kritisera dogmerns, samt och synnerligen äro för:appsde varelser? Skull väl någon af deklanatere.nz mot pyrationalismen vilja medgifsn förneka t. ex. den kyrkliga 4 ns sanning och det caktadt af ejäl och bjerte nitälska för en sann och lefvarde krit ndom? Att man det kan, och att allså den s kristendomen företrädesvis å tets och viljans sak, är ett af ny mers hufvudsakliga yrkanden och sgentliga snledoinger till dess polemik mot den ortodoxs dogmtron. Vi hafva pu tillräckligt utförligt uppvisat baltlösheten af allt det väsentliga ins. haft att sndraga mot vårs yttranden angående kyrkomötet. Vi skiljas från honom med en önskan, att han och hans själafränder för egen del måtte väl behjerta den sanningen — som visserligen aldrig blifvit förbisedd af oss — att ljuset består at många färger,, hveadan det vore förmätet att påstå, att en ar de kristus. relgionsformerna är den enda riktiga, den enda sanna och den enda berättigade, ty mensklig skröplighet lärer väl i sin mån vidlåda dem aila.n TR a P. S. Sedan ofvanstående var skrifvet, bafve vi från Kjöbenkavn mottagit en i dessa degar derstödes utkommen vroschyr: A2Rbent Brev til Danmarks Theolöger om Nysatiovalismens Forhold til den kristne Ire: af Theodor Faber. Författaren, också en deltsgare i det tjerde rordiska kyrkomötet., går det ortodoxa partist frimodigt in på lifvet och tager med värma och sakkunskap den svenska nyrationslismen i försvar mot de anklsgelrer, för hvilka den var uteatt på kyrkomötet. Han anmärker, att det gör ett föga lugnande intryck att se hvilka medel kyrkomötets ledande män använde för att upprätthålla den konfessionella enigheten samt hura okunniga de i sjelfva verket voro i fråga om motpartiete åsigter. Man faar en ubyggelig Fölelse af, at Theologerne ikke tör hengive sig till en fri og omhyggelig Un: dersögelse af de Anderledestroendes Paastande og det hvortil de stötte disse, men at de, ved at bevare Uvidanheden derom, söga at sikkre sig mod at blive rokkede i den Trosform, til hvilken de have sluttet sig. Hr Faber omnämner vidare reformvännerpas förvåning vid underrättelsen om att man på kyrkomötet sökte sak mot nyrationalismen på grund af dees förnekande af en personlig djefvui; de havde antaget, at de daveke Theologer vare komne ud over at betragte Djevletroen som uadskillelig fra den kristelige Tron. — Avgående hr Eirikssons uppträdande yttrar hv Faber, at dr Kalkarafskar Cband. theol. Msgnos Eiriksson Ordet, da denne Taler af Biblen sökte at bevise, at det var den evangel. Juth. Kirke, som afveg fra den rette kristelige Tro ved at tastbolda disse Dogmer. Man vandt saaledes, tillägger hr Faber, en let, men ikke meget glixrende Seir, hvis Varigbed Tiden maa viser. För vår del äro vi öfvertygade om, att get knappast skall behöfvss en sådan seger tillo för att bringa den resktionära konfessionasmen i objelplig misskredit hos den tänkaode allmänheten i Norden.