Och tjenstefolket, hur gick det med dem? frågade Axel. Jag har inte sett den minsta skymt af någon enda bland mina tjenare, och jag börjar nu att frakta det vä-sta. Men, orsaken till ert bortförande?. Har duo inte hört Petrowitschs ord?. Helt otydligt. Nä, så vet då, att ban anklegar mig för en rebell. Den skurken, mumlade Axel och knöt händerna mot dörren. Åh, jag kan ej mera än försvara mig med ord mot hans fräcka angifvelser,, svarade baronen med ett svagt leende. Han är den starkare och jag den svagare. I krig aktas rättvisan så litet, att man vore färdig att tro, att den alls icke finnes till. Vi äro nu öfverlemnade åt hans godtfinnande. Han får inte göra dig något illan, hviskade Iogeborg och slingrade sina armar kring fadrens hals, han måste höra minga böner och röras af mina tårar. Då känner du bra-iitet våra fiender, om da tror att Petrowitsch hyser sådana menskliga känslor., svarade baronen och smekte ömt dotterns kinder. Snarare tror jag att du kunde röra ett tigerhjerta till medlidande än denne ryss. Men, fortfor han och upplyfte det vackra hufvudet, vi skola hoppas på Guds bjelp, och ståndaktigt förfäkta vår rättvisa sak. Ja, vår sak är ju rättvis,, inföll Ingeborg och såg på Axel med frågande blickar. Det är ju inte rätt när en menniska öfverfaller en annan för att röfva och plundra honom? År det inte samma förhållande nationerna emellan? Jo, visst är det det, genmälde Axel med värma. Individen och folkslagen ha alldeles