Aftonbladet – 16 november 1871, sida 2

serna och bönderna genomströfvade gemensamt skogarne kring Grannäs och allt förflöt lugnt och stilla. Men plötsligt en söndag fingo vi, då vi nyss satt oss till middagsbordet, höra ett förfärligt larm på gården. Jag sprang till fönstret och det första s0:a jeg varsebiei var en hop flyende bönder, soliga utan vapen, andra uten rockar och hufvudbonader. Och tätt bakom dem syntes, en lång rad mörka estalter, som nmnder höga rop drefvo bönerna framför. Hvem kan undra på om vi betogos af förskräckelse vid deona synt Vi rosede upp alla och innan de svenska officerarne hocnp samla sivt manskap, Voro ryssarne redan öfver oss, En liflig skottvexling uppstod, men sedan de svengka örlogsmännen börjat blanda sig i leken, måste ryssarng i oordning draga sig tillbaka. Förskräckelsen förstorar alltid en fara, och så var det äfven nu. Vid närmare nadersökande funno vi att den fiendtiiga styrkan ej var oss så betydligt öfverlägseen som vi till en början hade förmodat, och denna upptäckt ingaf oss nytt mod. Bönderna dröjde ej att föriölja de slagne och när andra dagen grydde sågo vi ej mera någon fiende; ryssarna voro totalt försvunna. Till värt stora bekymmer erhöllo de svenska fartygen ordres att afgå till en annan station och vi sågo oss nu urståndsatta att med framgång försvara 088 ifall rysssroe. ånyo visade sig. Och mina farhågor voro långt iirån ogrundade, ty ungefär en vecka efter den nämnda striden erhöll jag kunskap om att fiendtliga ströfkårer blifvit synliga vid ecoknens gräns. Ögonbiickligen sammankallade jag mitt folk, Jät budkaflar utgå och såg mig innan qvilJen i spetsen för nära ett hundra män, utrostade med vapen af flera olika slag och brinnande at begär att strida mot inkräktarne,