Aftonbladet – 16 november 1871, sida 2

ord vidare. De nykomne voro ryssar, som förirrat sig till Grannäs, Löjtnant Petrowitsch hade ali möjlig möda att afhålla de vilda skarorna från att plundra gården, men slutligen lyckades det honom. Ryssarne aftågade, men nu återstod det värsta. Knappt två dagar hade gått till ända, då oråer kommo till löjtnant. Petrowitseh att med sin afdelning stöta till Rajewskis här i Alavo, emedan denne, såsom det stod på orderna, hårdt ansattes at Klingsporska armön och ströftrupperna i trakten. Jag kunde med möda dölja min glädje när löjtnanten en afton förkunnade mig detta badskap. Ryssen såg tydligt mina känslor, dem Jag inte längre brydde mig om att dölja, fd ban utfor i smädelser säväl mot mig, som mot svenska regerin.ea, Klingspor, Adlercreutz och våra tappra landsmän, Jag lät ryssen prata bäst han ville och drog mig tillika med Ingeborg tillbaka. På morgonen väck. tes vi af ett starkt buller på gården, jag klädde skyn:samt på mig och sprang ned. Det var en af de skörnsre sommarmorgnar man kunde få 30. Solen hade nyss gått upp och strålsA: med hela sin glans ned på åkore filtn och på hafvet, som låg så lugnt som en spegel. På gården hade ryssarne ställt upp sig. Löjtnanten hade ännu icke kommit, men han kom just som jag stod i begrepp att vända tillbaka. Hans första blickar föllo på mig och med etit par hopp stod han vid min sida. Jag såg tydligtatt han ville säga nåzot och jag invän.ade med fullkomligt lugn hans ord. Herr baron,, sade hap, ni har genomskädst mig, mena ni har undvikit att xomma till samtal med mig i en sak, som ligger mig mycket om hjertat. Tjensten kallar mig här-. ifrån, men var säker på att jag vid första lägliga tillfälle skall komma tillbaka,