Aftonbladet – 16 november 1871, sida 2

vete Gud allena huru det gått med oss. De var en oändligt vacker qväll som löjtnan Peirowitsch, Tageborg och jag sutto tillsam. mans i stora sa!en på Grannäs. Många orc talades ej till en början, hvar och en vai sysselsatt med -ina egoa tankar. Jag såg likväl att löjtnanten Hade något på tungan som han ändtligen ville fram med, men jag bemödade mig på allt sätt att hiodra detta. Jag lät ej dåra mig af den djupa artighet hvärmed ban sedan en tid tillbaka bemötte mig, utan visade honom på samma gång er kall och afmätt höflighet, samt drog mig så mycket som möjligt var ifrån honom. Detta förtröthonom, det såg jag nog, men jag bekymrade mig inte det ringaste derom. Men den ofvannämnde qvällen tycktesjag ej kunna undgå de snaror ryssen lade ot för mig, Först talte haax om den oinskränkta makt han exde öfver både miit och Inxeborgs lif, fortsatte derefter att vidt och bredt vrera om sina rikedomar, sin slägtskap med de rikaste familjsrna i Petersburg och slutade me: att omtala hvilken lysantie bana som pu öppnats för henom, Jag mäste erkänna att jag en stund fann honom rätt vältalig, men får också tillstå, att jag inte tog något djarars intryck af hans ord. Ino. borg hade redan vid samtalets börign dragit sig undan och detia tvektes ej riktigt behaga moskoyiten, men gjorde mig deremot så mycKet större giädje. Hur länge han pratade om sig sjelt och sin slägt, kom han småningom närmare sitt ämne, men just i det ögonblick, son jag fruktade skulle inträffa, blefvo vi störda af en dånande trumhvirfvel utifrån. Ryssen kastade på mig ett par ilskna blickar, ty han märkte tydligt den tillfredsställslse, som stod att läsa i mitt ansigte vid detta välkomna afbrott, och skyndade genast på dörren utan att yttra ett