Aftonbladet – 15 november 1871, sida 2

bar en särskild förmåga att kunna öfver rompla, och jag tillstår öppet att jag vid hviiket annat tillfälle somhelst, xtom nu, skulle våga en dust med hans blå kosacker. Jag instämmer fullkomligt i er åsigt, fändrik, och derföre har jag inte tillåtit manskapet att uppgöra någon bivuakeld, alldenstund ett sådant lysande tecken utan tvifvel skulle vägleda kosackehefen, i fall han är ote på sina ströftåg. Det är också min föresats att bryta upp så fort som möjligt. Pekka, ropade han derefter med undertryckt stämma, kom fram, jag har nägra ord att sägs dig. Den kallade trädde fram och förde handen till. mössan. Hvad befaller herr kapten?, Du känner ju till trakten ? Mäåtte väl det eftersom jag har varit här sedan jag var tio år. Ser ni,h rr kapten, min morbror, som stupade vid Willmanstrand, bodde i Sarvika och det var hos min moster som jag var. Trakten känner jag nog till, och så vida inga stora förändringar inträffat sen dess, hittar jag nog vägen. .eBra, Hvila dig en stund. Vi bryta snart app. Jag vill gå Sarvikka så nära som möjligt, och denna natt är alldeles lämplig ill rekognosceringarn. . Soldaten gick och de bäda officerurne återtogo samtalet. Ni har således känt Axel Stäblkrona länger, sade kaptenen, ty pi bar sagt mig att han är en af era bästa vännert. Jag har känt hönom ganska länge, herr kapten, och jag vågar hålla tio mot ett, att han är åen redbaraste, den tappraste krigare bland oss. Skada att ban och hare kamrater skulle bli afskurna vid Alavo, eljest hade vi haft dem här nu.x Vi skola boppag att de lyckats rädda sigo,