Aftonbladet – 15 november 1871, sida 2

fixerade löjtnanten... Säg ut, löjtnant PetroWwitsch, Hvad ni än bar att säga, så vet ni att ni kan tala fritt till mig. Öch, tillade han med en suck; Gud gilve att jag kunde det inför er. Ryssen betraktade honom med en lorande blick, men sade slutligen, i det han lade ena handen på baronens arm; Det beror, som gagåt var, på er sjell och.,. och... På... er... dotter. Dessa sista ord framhviskade han med så låg stämma, att Ingeborg, som siod endast ett par alnar ifrån honom, icke hörde dem. Bsroren svarade till en början ingenting, utan borrade sina blickar in i tyssen, liksom ville han läsa i djupet af dennes hjerta. Några ögonblick betraktade han honom på detta genomträngande sätt och fick honom slutlir gen att slå ned sina ögon, aJeg vet hvad ni åstitar med ert tal, löjtnant Petrowisebe, sade han slutligen och reste upp sin höga gestalt. Ni borde inte säga dessa ord till hennes far, ty ni kan ungefär föreställa er det svar ni skall få, Förstår ni det? Ea ed sväfvade på ryssens läppar, men han qvärde den och svarade; Konr ihåg hvad jag nu sagt er. Hon kan rädda er. Ni har ett par timmars betänketid, derefter vill jsg ha ett bestämdt svar. Det får ni nyu, inföll baronen med hög stämma. Öch detta svaret blir ett nej! Ryssen drog sig hastigt tillbaka, mumlande otydliga ord för sig sjelf, men innan han försvann gaf han Ingeborg en blick, som sade mera än tusen ord, Vi förflytta oss några timmar fram i tiden och bedja läsaren följa oss ungefär en half mil från den lilla byn till en öppen plats i skogen. Platsen var cirkelformig, ungefär