Aftonbladet – 14 november 1871, sida 2

täcks ryssarne, som rörde sig fram och tillbaka. Du vet, Jussu, fortfor han och lade sin hand på kamratens skuldra, att jag aldrig brukar sinka i någon drabbning, eller söla när det gäller ett anfall, men om jag får ha någon mening i denna sak, så lyder den så, att här gagnar en strid till rakt ingenting. I pörtet gick det nog an, ty der hade vi skydd och ryttarne voro inte just så många, samt sköto geom äkta stympare, här är det inte så; nu ha vi jägare framför oss och reträtten är till på köpet alldeles stängd. Der har du min mening. Och den är allt den bästa i närvarande ögonblick, hördes en röst bakom Matte och när han vände sig om möttes han af löjtnantens allvarliga drag. Vi ha kämpat länge nog, fortfor Michaöl med dyster stämma. Ingen skall kunna stiga fram och påstå att vi svikit vår fana. Tvärtom ha vi gjort den så mycken heder, som man kan fordra af fem flyktiogar, från hvilxa man tagit vapnen. Ingen af oss behöfver blygas för att vi öfverlemna oss i våra nya fienders händer, utan vi kunna bära våra pannor lika högt nu som fordom, Alltså, inga betänkligheter i denna sak, fortfor han och vände sig till de öfriga, ty vi böra komma ihåg att vi ej onödigtvis blottstälia baron Hjelmkrantz och hans dotter för en strid, com otvifvelaktigt måste sluta med vår undergång. Vid dessa ord betraktade han hvar och en af sina vänner särskildt och hans blickar stannade slutligen på Axel, som vid löjtnantens sista ord öfverlemnat den gråtande Ingeborg I faderns vård.! I ( Forst.)