Aftonbladet – 14 november 1871, sida 2

ligt qvar på sina poster. Den trånga väger hindrade också kosackerna från att trängs in, och om de någon gång försökte, blefvc de hals öfver hufvud kastade tillbaka. Medan Jussu och Matte försvarade ingången, försökte de öfriga att bana sig väg öfver de hinder, som lågo framför dem. Dette var icke lätt, ty ofta nedföllo brinnande bjelkar från pörtet bredvid dem, och son passagen var ytterst smal, måste de gå framåt med den allra största försigtighet. Löjtnan ten gick i spatsen, efter honom kommo Axe och Ingeborg och sist Henrik, som under stödde gamle baronen. Skogen, sem låg så dunkel och otydlig i qvällens skymning framför dem, var deras mål och de ansträngde sla sina krafter att uppnå den så fort som möjligt. Jag känner mig så matt, jag förmår inte gå längre, hviskade Ingeborg och fattade tag i Axels arm för att icke falla. Jag — — Jag — —PM Tyst, låt inte din far veta af det, hviskade ynglingen och slingrade sin arm kring den unga flickans midja. Håll dig fast vid min arm, vi äro snart i skogsbrynet och sedan blir allt godt och väl. Men, tänk om kosackerna äro posterade å vägen, som går längs brynet; svarade ogeborg, i det hon kastade räddx blickar på den mörka skogen. O, min Gud, om vi skulla ba gjort äfven denna flykt förgäfves. Var lugn Ingeborg! Huru lätt är det inte att skynda öfver vägen och-sedan — — Axel tystnade af sig sjelt och satte hanlen öfver ögonen för att kunna bättre sa. Ingeorg, som väntat fortsättningen på talet beraktade honom med förundran och slutligen viskade hon, i det hon böjde sig närmare ntill honom: Ser du någonting, du är så orolig?