Aftonbladet – 13 november 1871, sida 3

han aktade icke de hinder, som lågo framför honom. Icke ena enda minut släppte han sin fiende ur sigte och det bekymrade honom föga, att deone var omgifven af en skog af lansar och blixtrande klingor. Med sin blodiga yxa fällde han den ena kosacken efter den andre, och det dröjde icke länga förrän han stod framför sin fiende, Vid första åsynen af Matte bleknade ofieeren märkbart och det såg ut som om han velat draga sig tillbaka i fall han kunnat. Han skyggade tillbaka vid Mattes anfall och hade icke en af de omkringstående upptagit finnens hugg, skulle han ofelbart blifvit krosgad, Kosacken föll i stället. Orficern pndkom och Matte såg sig nödsakad att draga sig tillbaka. Ingeborg släppte icke Axels arm, Liksom en, som håller på att drunkna, höll bon sig krampsktigt fast; hon såg ingenting af det som passerade omkring hanae; en välgörande dvala lät henne vara i okuvnighet om det förfärliga skådespel, som utfördes framför det brinnande pörtet, Gamle baronen bibehöll sitt iogn eaktadt kulorna hveno omkring honom, Han hade bemäktigat sig en fallen kosacks sabel och som han var skicklig fäktare, släppte han ingen fiende inpå sig. De snöhvita lockarne fladdrade för åsen lätta aftonvinden och stodo som ett moln kring gobbens hufvud, men oaktadt sin höga ålder fästade han med en yegliogs liflighet och kraft. Er Q, min Gud, hvar är min far,, hviskade Iogeborg oeh försökte att betvinga do förtärliga könslor, som i dessa ögonblick stormade in på hepne. Hvyar är han, bvar är ban? Den gamle hade hört Ingeborgs ed hän gyarade: Var obekymrad för mig, min flicka. Ja känver mig ötark j dessa ögonblick. Om Gu: