Aftonbladet – 13 november 1871, sida 2

deri kunde se hvad hans motståndare ämnade företaga. Ingeborg darrade, baronen svor öfver att han mäste sitta overksam. De andra finnarne voro sysselsatta hvar och en på sitt håll; de hade all möjlig möda att värna sig mot de allt mera påträngande fienderna. Jussu stod orubblig qvar på ena sidan om dörren, Matte på den sndra, dock så att de hade ryggen fri. Under striden hade uniformerna blifvit sönderslitna och man kan bokstafligen säga, att de bjeltemodiga savolaksarne erbjödo sina blottade bröst åt kosackernas pikar och sablär. Jussus uppsyn var nästan leende när ban knäckte den ena kosacken efter den andra; Matte deremot var mera allvarsam, nästan dyster. Båda dessa bjeltar visste att dö, men de skulle icke falla ohämmade, ty hoptals slagna fiender lågo framför dem. Å Pikar, osblar, pistoler — allt gjorde dem ingen skada. Bjölkeg, som Jussu slogs med, splittrades med tiden och spillrorna yrde kring ryssarne, men han slog oafbrutet med det störeta dödsförakt, gom någon dödlig varelse kunde uppvisa. Mattes yxa höll på att bli slö, men skaftet höll ännu och så länge slog också han till höger och venster. — Men ryssarnes avfall blef också ursinnigare ju större motståndet blef. De brydde sig icke om sina fallna kamrater; nya rusade fram i stället, men — till döden. Kampen mellan Axel och kosackofficeren blef het, ty den sistnämnde var en skicklig fäktare och den förre hade all mäda i varls den och värja sig för de snabba huggen. Småningom trängden han tillbaka längre in i pörtet och med förskräckelse såg han att han icke längre skulle kunna försvara sig. Häåns försvarsvapen sprang af på midten för ett kraftigt sabslhugg; Åxel var så godt