Aftonbladet – 13 november 1871, sida 2

skepnader, bleknade när de hörde officerens befallning. Åter bröt ett klagoskri öfver Ingeborgs läppar, och detta lät som det sista, hopplösa ångestskriet. Snyitande kastade hon sig till den gamles bröst; henves kropp darrade och armarne slingrade hon kring hans hals, liksom ville hon aldrig släppa honom. Djefvul, gnisslade Axel och störtade fram till dörren, detta skall du betalal... Framåt!. skrek han derefter med stentorstämma, vi måste bryta oss ut, åframt vi ej vilja bli ionebrända.s Ett hånskratt utifrån besvarade hans ord. Håll er tätt efter mig,, fortfor Axel och gick fram till dörren, der kosackerna trängdes, somliga för att komma ut, andra för att bryta sig in och börja striden på nytt. Stöd dig på min arm, fortfor han och lads Iageborgs arm 1 sin. Visa dig så modig du kan cGch fö lita dig på lyckan. Hon har ävnu aldrig svikit den, som kämpar för en rättvis sak.. , Oech bon skall inte heller nu svika 0ssn, inföll den gamle, som gick bakom Axel. Jag skall bjelpa till hvad jag kar; så långt mina svaga krafter tillåta skall jag slåss med de karnaljerna Bravol ropade Jussu och kastade en kosack handlöst ut genom dörren. Matte förstår sin konst, har, och jag också, skulle jag tro. De satans karnaljerna hota att bränna oss inne, men först måste de tutta eld på rocklet och det har sig nog inte så lätt. Ansmma och regera) .. Bränna inne en ärlig finne! Det der skall endast en ateg ryss, som kanske inte varit i beröring me vatten på en hel månad, kunna göra. Nej, pass för det! Så länge Matte och jag kanna slå på benen, sker det inte. Halä, Matte,