Aftonbladet – 13 november 1871, sida 2

som obeväpnad, ty nu hade kosscken fåtten stor fördel öfver honom. Det var ett smärtsamt ögonblick för den tappre ynglingen, och när han dertill ånyo härde ett anskri från Ingeborg, tyckte han att hjertat ville brista. Fader, bröder, fosterland... allt försvann, ban hade endast tsnkar för de olyckliga, som hotades med förfärliga lidanden om hans krafter, sveko. Ögonblicket föder ibland de mest afgöran de besluten, så äfven nu, Samlande hela sin kraft, slungade han återstoden af tiljan rakt mot kosackens hufvud med den hastighet att denne icke tillfyllest hann vika undan. Tiljan susade förbi hans hufvod, ryckte mössan med sig och fällde en groflemmad kosak, som nu visade sig i dörren. Men Axel förhalade icke tiden. Blixtsnabbt störtade han sig öfver sin motståndare innan denne ens hann lyfta sabeln, och kastade honom till marken. I fallet slungades kosackens sabel bort till löjtnanten, gom skyndsamt upptog den, under det han roade; z Det var ett karlatag, bror Axel! Ryssens sabel kom mig väl till pass. Kosackofficern var likväl i nästa ögonbliek på benen, men såsom obeväpnad kunde han icke vidare tänka på någon strid. Han sprang fördenskull tilidaka och uppnådde obehindradt dörren, men der fre mvråiade han några ord, som totalt isade blodet i fionars nes ådror. ; Hans befallning lydde så: Tänd eld på racklet, vi måste drifva ut dem. . . : Man kan något så när göra sig en föreställning om hvilka känslar, som bemäktigade sig finnarne vid afhörandet af denna omenskliga befallning. Till och med Jassu och Matte, som sett döden i så många olika