Aftonbladet – 11 november 1871, sida 2

Här behöfvss inga reflexioner, de göra sig sjalfva. Det var ett intelligent folk, som slogs med barbarer, och deraf också des ö:verlägsenhet. Kosacken sprang Axel på lifvet, och hans kropp böjde sig likt ett vilddjars. Ett stör nande läte framträngde ur hang bröst, och med den snabbhet, som detta folk alltid utvecklade i anfallen, sprang han på Axel, Ynglingen, som nu hunnit sansa sig något så när, satte den svaga tiljan, hvilken han icke släppt, mot kosackens skarpa sabel. Den ena träbiten efter den andra slungades åt alla sidor, men tiljan motstod likväl det ursinniga hugget. Som en panter lurade Jussu på kosackens nästa rörelse, och då han för andra gången stod färdig till anfall, höjde fionen med tankens hastighet sin grofva bjelke och lät den med förfärlig kraft falia ned på fiendens hufvud, Den tjocka pelsmössan skyddade honom föga; utan att säga ett enda ord dignade han till golfvet, Ja, nu är denne affärdad, mumlade Jussu och strök sig med belåten min om skägget, men ännu återstår mycket att göra, Se, änrik, der få de hundarne terräng.s Med dessa ord banade han sig väg genom le inträngande fienderna och kom slutligen, öljd af Axel, till de andra kamraterna. Jag känner att min venstra arm småingom mattas., pustade Henrik och drog ig några steg tillbaka för Axel, som intog ans plats. Snart skall jag inte kunna delaga i försvaret. Då får du döla mumlade Axel med dof öst, ingan af oss får lefvande falla i de kurkernes händer., Nej, ingens, svarade löjtnanten, i det hanle nål st kastade en kosack ut genom dörren. s u en halftimme måste vi hålla oss, och j