Aftonbladet – 11 november 1871, sida 2

Vid åsynen af Jussu for kosacken tillsammans och tycktes för ett ögonblick obeslutsam hvad han skulle göra. Han bemannade sig likväl genast och sprang fraw, under det ban mumlade några ord, hvilka Jussu icke kunde begripa. Under derna korta tid hade Axel fått tillfalle att betvinga den hastiga vanmakt, sam påkowmit honom, Hans lemmar återtogo sin spänstighet och med detsamma återkom äfven hans vanliga lugn. Hans första blick föll på Jussu, som icke tycktes vara ense med sig sjelt om han skulle slå till eller afbida tiden, Jussu märkte Axels blickar, och den höjda armen sänkte sig småniogom. Men kösacken betänkte sig icke länge. Det syntes tydiigt att åsynen af Jussu väckte minnen i kosackens själ; han tvang hkväl dessa minnen, som visst icke voro af det behagliga slaget, att lägga sig, hans naturliga vildhet tog ut sin rätt; i Axel och Jussnp såg han andast dödsfiender och han handlade också deretter, Omkriog dem rasade striden. Den ene kosacken efter denandre trängde sig in i öppningen. Förgäfves klöf Matte med sin yxa mången panna; förgäfves slogos löjtnanen cch Henrik med den största förbittring, iendernas antal var för stort. Den ene koacken efter den ardre stöp, men tio kom i ans ställe. ;Kruatröken, de särades skri, sabelskramlet, jullret af splittrade lansar, och röken, hvilen den lätta aftonvinden icke kunde skingra: It detta gaf åt stridsplatsen en vild prägel, om för en åskådare skulle förefellit afskräcande. Och i denna rök, midt uppg i detta buller essa fianar, hvilka utvecklade en jättetyrka, som var en allmän företeelse under etta krig! 25