Aftonbladet – 10 november 1871, sida 3

förd bakom ljuset af mindre samvetsgrinna rädgifvare, så kan du väl förstå huru lamt ärendena måste bedrifvas. Axel stod just i begrepp att svara, då ett högt rop från dörren afbröt hans tilltänkta svaromål. Alla vände sina blickar ditåt. Det hade lyckats löjtnanten att medelst ett par upphittade jernnaglar fastspika dörren, åtminstone så fast, att den motstod de första anfallen, Oapphörligt dånade slagen af pikar och sablar utantöre, men dörren vacklade icke, Den upphittade yxan kom nu väl till pass och med den i handen posterade sig Matte på sidan om dörren, beredd att gifva den förste, som vågade sig in, dråpslaget, Striden kan således ej undvikas., klagade Iogeborg, steg upp och närmade sig Axel. Säg, Axel, skall den bli långvarig och farlig? Den unge manonen visste icke hvad han skulle svara. Länge stod han villrädig ch kunde icke fiuna nog passande ord att uttrycka hvad ban i detta ögonblick kände, Iogeborg förnyade sin fräga och kastede dervid en så smärtsam blick på fadren, att Axel genast fapn sig föranlåten att svara för att i någon roån lugna den oro, som afspeglade sig i alla hennes drag och åtbörder: Det är möjligt att vi få strid innan vi ers ana det, svarade ban och tattade Ingeb:rgs små händer wellan fina, omen var vid g.dt mod, min lilla kusin, vi skola kämpa för er till sista blodsåroppen. Vid dessa ord, som Axel uttalade med en hos bonom sällsynt höftigbet, upplyfte den unga fickan sina stora klara ögon oeh fäst.de dem på ynglingen med ett tacksamt, men på samma gårg vigt uttryck, under det hon endast framhviskade dessa ord: Tsck, tack! Jaz tror att du skall försvara oss och då vill j2g vara lugp. Det finnes knappt någonting som eggar modet sä mycket, som när en älsklig och god gviona med fullt förtroende, sågem np Ingebörg, öfverlemnar sig i en mans beskydd. Deita vädjande till hans tapperhet och man. 4 liga kraft; kan skapa en bjelte af ep leg.