nin dotter, som afsvimmad hvilade i kosackens armar, och derefter på mig. Jag var så långt aflägsen, att jag inte kunde se uttrycket i hans ansigte, när jag bönfallande sträckte mina bundna armar mot honom, men säkert är att han i detta ögonblick uppfattade en olycklig faders smärta, ty några minuter deretter var jag fri och höll i mina armar min stackars afdånade Ingeborg. Någon vagn fanns ej att få, ty kosackerna hade I sitt raseri antändt alla uthusen, der jag förvarade mina åkerbruksredskap, endast gerom Kulneffs mellankomst skonades manbyggnaden. Vi måste således beqväma oss till att färdas på hästryggen, men skiljas behöfde vi ej vidare. Koulneff var ovanligt tystlåten under hela vägen, men en hast upplågade han krigiska sinne, ty hans spejare hade upptäckt en liten trupp finnar, BOM... Det var oss han hade vädrat upp, afbröt, Axel. Vi hade blitvit skiljda från hären under slaget vid Alavo och voro nu på väg till Ruona, dit vi förmoda att Adlercreutz dragit sig tillbaka.. Det var således ni, som räddade mipv dotter från misshandling på slätten, vropade den gamle och fattade Axels händvr, Ingeborg, såsom vi hädanetter viljs kalla den unga flickan, slog också upp Sina stora, klarblå ögon och fästade dem på Yoglingen med ett tacksamt, men på samma gång nyfiket uttryck. . Der står han, 8ex. sköt kosacken,, svarade Axel och pekade på Jossu. Den gamle betraktade den herkuliske savolaksaren med oförställd beundran, och han stod just i begrepp att kalla honom till sig, då Ingeborg sade, i det hon vände sitt rodnande ansigte mot Axel: Jag ser att ni tillhör de tappre savolakarne, om hvilka min far många gånger talat med mig., Ja, min fröken, svarade Axel, jag är ändrik vid fotjägarne. Och edra kamrater? frågade den gamle och betraktade med oroliga blickar anstal