Aftonbladet – 9 november 1871, sida 2

Det är godt och väl, inföll löjtnanten man vi lemsa nu det der ämnet tills vidare såvida vi inte för alltid skola begrafva det i glömskan... En enda tanke bör hädanefter sysselsätta oss, och det är tanken på befrielse, Såvida vi ej komma bärifrån inom ett par dagar, så är vårt öde gifvet, och vägen till Peiersbug först och sedan längre inåt Ryssland få vi 4å nog lära känna. Jeg tro att Kuneff ännu hyser så mycken aktning för oss, ty ban såg ju värt tappra försvar ai hen skall onna oss ro tilldess vi återfå våra krafter ech kurva uthärda en låvg resa. Mesa under Genna korta tid mäste vi vara verksagn:a, ty ett eädsnt lägligt tillfälle till flykt yppas kanske aldrig. Men, du glömmer att vi äro till fots och våra förföljare till bösto. inföll Henrik. Se ut genom fönstret bara och säg sedan om inte lyc an vynnar oss äfven i vår fängenskapn, svarsde löjtnanten hastigt. Michsöl har rätto, utbrast Axel, som under tiden stacplat fram till fönsiret. Ing?n postering finnes här, och knappt på ett pistolstotta sistånd ha vi djupa skogen. Men, fortfor hn och betrsktads kamraterna med tviflinde blickar, hur skall det gå till att koama igean:a detts smala fönster. Vi måste krypa igenom dety, svarade löjtnanten kort. Mösn, om det blir omöjligt att krypa ige. nom det, hvad är då ett göra?s Då måste vi utvidga det. Och om posten drsger sina misstankar och kallar på hjelp ? Det skall han inte hinna förrän jag lärt henom känna på denne, inföll Juszu och upplyfte koutna handen, Den skälls väl kujna döfva en kosackskalle till dess vi hinna skogen!