Aftonbladet – 7 november 1871, sida 2

dig er och Finland. Jag som så länge varit hans tältkamrat, känner hvilket glödande hjerta, som finnes hos honom. Våld och förräderi äro honom till den grad förhatliga, att han knsppt kan höra namnet uttalas. Och huru slogs han inte vid Alavo! Nästan öfvermannad bröt han sig likväl ut tillika med Svahnfelåt och Schwartz, samt Jussu och Matte, de säkraste skyttar i hela fotjägarregementet. Grönrockarne slungades som fiogor åt alla håll för Mattes och Jussus ba jonetter, ty dessa två gingo i spetsen, och bakom dem kommo de andra. Jag stod på afstånd och åsåg titanstriden, ty en sådan var det, och jag önskade ingenting högre än att få vara med, ty...w Åh, var ni tacksam för att ni är här,, afbröt kaptenen tvärt. Na kansko ni kan rädda dem om de irra omkring i skogarne. Man bör inte knota mot Försynen, ty oftast vänder hon de största olyckor i lycka Deri kan ni allt ha rätt, kapteu,, svarade löjtnanten sakta. Men bvsQ är nu att göra? Får jag några soldater med mig för att i natt genomsöka trakten här omkring? Det får ni visst, det, inföll kaptenen, och om ni inte apptager det illa, så får ni mig med på köpet. Präktigt, präktigt!s utropade löjtnanten och kramade kaptenens framräckta hand. Ni, som är känd för en skicklig skogsströfvare, ni skall anföra oss, och sävida Ståhlkrona lefver, så måste vi finna honom, Men,, fortfor den eldige unge mannen och sprang upp, vd inte, herr om Hvarje timme, som går förlorad, kan bli orsaken till deras undergång. Kom, kom! (Forts.)