Aftonbladet – 4 november 1871, sida 2

kärleken till hembyggen, minnet ef fordnö dagar, och det fasta band, som i vå mångs sekel förenat dem med oss. Hvilken opartisk svensk måste icke tillstå att det var vi som sveko dem, icke de ozs Qvällen hads nyss famnat jorden med sins skuggor, men bivuakeldarne hade likväl blitvi tända och gjorde med sitt fladdrande sker den brokiga teflan ännu rörligare. Icke långt inom Ruona bro hade en afdelning ssvolaksare och karelare uppslagit sins tält i sjolfva brynet af den skog, som utsträcker sig långt åt söder. Officersre och soldater lågo bär blandade om hvarandra och samtalade med en liflighet, som lät betraktaren ana, att ämnet var nå gonting riktigt vigtigt. Så var också förhållandet, ty samtalet rörde sig omkring de strider, som väntades hvarje deg. Och offesrare och gemene man utbytte här sina tankar lika öppet som om alla tillkört eamma gred. Iogen rangskilnad, ingen afond spordes i dessa kretsar och det vas denpa jemnlikhet, sam i viss mån bidrog till fioska bärenas segrar. Förmän och underlydande hade lärt att känna hvarandras värde der kulorna segrade; de visste stt de kunde lita på hvarandra och detta förtroende, förutan hvilket ingen krigshär kan uträtta storverk, växte med hvarje dag. Bland de längst framskjutna tälten låg isynnerhet ett, som nämnde afton ådrog sig den största uppmärksamheten för den liflighet, gom var rådande derinne. Mängen gång kunde men se hura gamle, ärriga krigsbossar närmade sig tältet i afeigt att lyssna, och belåtenbeten stod tydligt att läsa i deras anleten, när de inifrån hörde något, som riktigt fägnade deras bjertan, Vi vilja emellertid stiga in och taga de församlade i närmare skärskädande,