sig från vester till sydost, vi sågo kyrkor och andra stora byggnader sjunka i grus, hörde explosioner i massa, men beslöto dock att om möjligt hvila ännu ett par timmar, innan vi begåfvo oss till Chicago. Endast en kort tid hade vi emellertid dragit oss tillbaka, då en vagn körde in på gården. Ett par personer sprungo uppför trapporna och gjorde allarm. Det var två af de i skandinaviska banken anställda embetsmän, direktören för ångbåtsoch emigrationsdepartementet, svensken hr Sundell och förre danske officeren Gandil, hvilka varit lyckliga nog att rädda bankens vigtigaste böcker och papper, och som nu hade fört dem i interimistisk säkerhet. Sjelfva banken hade för en timme sedan störtat tillsamman, och hela det stora och med rätta för sin skönhet och rikedom så beundrade affäreqvarteret af staden bildade ett enda ofantligt eldhaf. Klockan mellan två och tre sprang gasverket iluften med ett brak, som skakade allt på flera mils omkrets, och under det en kolossal, hvitaktig eldpelare sändes upp mot himlen. Från vestra sidan hade elden sprangit öfver floden och rasade nu mot södra sidans jättelika stenpackhus, bankbyggnader, hoteller, teatrar och palatser, hvilka föllo samman som korthus. — (Forts.)