Aftonbladet – 3 november 1871, sida 2

Hieltarne från Savolaks. Berättelse af J. 0. Åberg.) Ynglingens välbildade gestalt tycktes växa allt efter som faran närmade sig. Hans mörka ögon blixtrade af en sällsam eld; dena höga, hvita pannan var Jjas och ren eom en molnfri himmel, endast läpparne voro hårdt sammanbitna. Vi svärja också den eden, sade löjtnanten med en stämma, som var så vek som ett barns. T lifvet ha vi ej varit skilda när striderna vinkat, i denna sista kamp vilja vi med gladt mod ropa vårt hurre för Suomi och Svea, och sedan dö som savolaksare!o Löjtnanten reste hufvudet med en stolt åtbörd och Axel inföll, i det han utsträckte högra banden, hvari den blodiga värjan hvilade, och pekade på kosackerna, som under höga rop närmade sig: Jag är lika stolt som du öfver att vara fione, och jag skall visa dig att jag kan dö, kämpande som savolaksare. Jag också, mumlade Jussu och rätade upp sin muskelstarka kropp. Får jag dö vid. er sida, fänrik, då är jag nöjd. et var icke en försäkran, ätföljd at en mängd svassande ord cch betecknande later. Den gamle rörde icke en enda lem; han stod der styf och rak som en pione. Men i hans ärliga och trofasta ögon lyste något, som gjorda betraktaren godt ända in i själen. Tack, Jussu,, var det enda Axel yttrade, i det han kramade Jussus hand, men i detta lilla ord låg ändå så djup betydelse. Ett par alnar ifrån dem lågo Henrik och —————Ä ) Be A. B. nt 242-—244 och 246—205;