Aftonbladet – 3 november 1871, sida 2

Ett småleende kruasade kosackens läppar och han öppnade munnen för att svara. Då framsmög bakom honom och dold af de öfrige krigarne en svartmuskig kosack. Hans ögon voro fästade på Axel med ett vildt och hotfuilt uttryck och karbinen, som han hittills hållit gömd inom tröjan, flög till ögat. Håll!s dundrade en barsk stämma bredvid den lömske kosacken, men räddaren kom för sent. I samma ögonblick som den ädelmodige kosacken uttalade sitt jag är...... sugade on kala genom laften och med en djup suck föll Axel tillsammans öfver sina kamrater. Håns önskan var uppfylld, han fick hvila bredvid dem. Lönrnmördaren, som icke var någon annan än den fordne fången, zom förorsakat Jussu så stort bekymmer, försvann i mängden. Stor skada på en så tapper pojke., mumlade kosackernas anförare, lutade sig ned öfver Axel och strök de mörka lockarne ur pannan. Tappert folk, dessa finnar; dö hellre än de gifva sig. Hvar är den skurk, gom sköt honom? frågade ban derefter o, vände ig till de omkringstående, me7, då ingen svarade, fortfor han; För hit korgm! Han har brutit mot min befalinin; han skall också få sitt straff! Ut, och för honom till mig, men först alle man till häst, mot Ruona går värt tiglo Kosackerna skingrads sig; befälhafvaren och de, som qvarstannat för att taga värd om de särade finnarne, voro deenda lefvande varelserna på den blodiga plateen. Der, som striden kort förut rasat, der var na lugn och frid och den svaga vind, som läste öfver fältet, smekte mildt vänner och iender. oh Ännu en gång lutade sig den undersätsige.