Aftonbladet – 3 november 1871, sida 2

Matte. Deras bädd var ljungen och hufvudgärden en mossbeklädd sten. Under den förstnämnde hade ljungen antagit en mörkröd färg: det var af blodet, som droppade ned från ynglingens genomstungna ben. Axels blickar föllo på dem. Sof godt, mumlade han, i det han böjde sig djupt ned öfver Henriks bleka anlete och tryckte en lätt kyss på hens panna. Snart hvila också vi bredvid er. När han derefter reste sig upp, var det veka försvunnet ur hans drag; kraften hade i stället tagit sitt säte der. I detsamma prasslade det i buskarne och de skäggiga fienderna syntes. Men de rusade icke fram såsom tillförne; försigtigt veko de grenarne åt sidan och undersökte först noga hvarje buske ionan de gingo vidare. Under tystnad följde savolaksarne deras minsta rörelser. När den förste kosacken visade sitt lurfviga hotvud vid snårets rand, höjde Jussu geväret, Kolfven föll ned på kösackens bjessa och ljudlöst dignade han ned. Samma öde drabbade flera, Ännu hade icke Jussu och löjtnanten behöft använda bejonetten, med kolfvarne mejade de ned sina grymma fiender, som likt vargar tjöto omkring dem. Kulorna slogo ned tätt bredvid dem, eller trasslade in sig i det täta snåret; ingen träffade de djerfva, Men bakom det första ledet, som betydligt glesnat, visade sig ett nytt, djapare och fruktansvärdare än det första. Det nådde snåret och bvar det framgick nedtrampades buskarne liksom säden i en åker. . Då måste bajonetterna användas, ty fienderna började att småningom röja sig väg: Det var förtviflan, som styrde finnarnes armar, och icke heller behötde de taga miste på sin manfiDen eccfkosacken ofter den ga